Inspirerande is

Wow! Läste ni om Lise Autogena (Himlen är blå, blåare, blåast)? Nu har jag hittat ett nytt fantastiskt projekt, av konstnären David Ruth som just nu tillbringar fem veckor i Antarktis, dokumenterat i hans blogg:

My project in Antarctica is to gain understanding of ice and its relationship to glass. With the assistance of Art Quinn, I will be gathering ice textures and photographs in order to bring them home and translate into icebergs of glass.

Liksom Autogena har Ruth en inspirerande sponsring, via The National Science Foundation, Office of Polar Programs:

The purpose of the Antarctic Artists and Writers Program is to enable serious writings and works of art that exemplify the Antarctic heritage of humankind. In particular, the program seeks to increase public understanding of the Antarctic region, including the continent and the surrounding oceans, as well as the associated research and education endeavors.

På Ruths blogg kan man också betrakta fantastiskt vackra bilder över landskapet och mängder med bilder från maskinrummet och annat på båten. Allt ser så välvårdat ut att man kunde trott det var en leksaksbåt :-) Mer om David Ruths glaskonst här.

Bland tidigare stipendiater fäste jag mig speciellt vid skulptören Gabriel Warren vars hela produktion är inspirerad av is. Vilken fantastisk konstnär!!! Njut av hans konst här.

Vilse i bakelsen

Igår såg jag Marie Antoinette, Sofia Coppolas senaste film. Inte lätt att bli klok på. Hela filmen känns som en rekursiv bakelse. En fluffigt bakverk fyllt med substanslösa kvinnor i fluffiga klänningar som oavbrutet mumsar på fluffiga bakelser. Även kameran kommer utifrån, ett distanserat liv skildrat med fullständig distans. Modern musik dånar i högtalarna, moderna accessoarer skymtar här och där, talet är bräkande amerikanskt. Man kommer inte nära någon.

Med ledning av Coppolas tidigare filmer, Virgin Suicides och Lost in Translation, är jag nog böjd att hålla med Daniel Sandström i Sydsvenskan (18/11) när han menar att Coppola vill att vi ska se oss själva i Marie A, se hur vi gått vilse i konsumtionssamhället. Men frågan är om det inte blir för mycket kristyr i denna film, åskådaren går vilse bland bakelserna och ser inte sig själv i spegeln.

Godaste brödet?

Från min vän Simon, skapare av Simons bröd, kommer följande länk till en bakartikel i New York Times. Inget revolutionerande om man känner Simon, men inspirerande! Bagaren överlåter arbetet till tidens gång.

Rör ihop mjöl, jäst, salt och vatten till en lös deg, bearbeta inte, jäs länge (typ 18 timmar), bearbeta på bakbord i 30 sekunder, jäs två timmar till i en handduk och grädda till sist i het gryta i 30 (med lock) + 10-15 (utan lock) minuter i 250 grader. Klart!

Finns också en fem-minuters video om man står ut med lite AmEx-reklam först.

Hästmannen

För några år sedan såg jag Peter Gerdehags "Bondens tid på jorden" och blev mycket tagen av den. En mycket tänkvärd, tillika vacker, film om en småländsk bonde, Styrbjörn Ejneby, och hans syn på jorden och hur vi bör bruka den. En film som drabbade så just genom att Styrbjörn var en reflekterande människa, djupt kunnig, med ett engagemang som gick långt utanför hans egen livssituation.

Nu har Gerdehag följt upp denna film med "Hästmannen", som jag såg i torsdags. När han var i Lund häromåret för en utställning på Kulturen med bilder från "Bondens tid" talade han länge med mig om denna film som han då höll på med, som om den vore en film till i samma anda. Men det är den inte alls, såsom jag ser det. Visst, den utspelar sig i samma vackra landskap, och handlar också om en egensinnig bonde. Men Stig-Anders, "hästmannen", är något helt annat - eller framställs i alla fall som något helt annat. Som ett original, totalt oförmögen att passa in i samhället. Hans livsstil framställs inte som sprunget ur ett djupt personligt ställningstagande, utan som resultatet av att han inte kunnat välja annat - han är helt enkelt alldeles för egen. Vilket reducerar den nya filmen till en plädering för alla människors rätt att vara udda, att välja sin helt egna väg på trots mot alla andra. Lovvärt i och för sig, men inte intressant på samma sätt som att lyssna på Styrbjörns noggranna överväganden. Söker man inspiration till att aktivt välja sin egen väg här i livet finns inte mycket att hämta i Hästmannen.

Ostfilm i Ystad

Sitter och tittar på osthål som uppstår och försvinner, pulserar på duken, ackompanjerat av positivspel. Utanför filmtältet gal gökur. Underbart händelselöst, absurt. Anna Strid på Ystad konstmuseum.

Om att göra fel

Får spara armarna idag, men lite citat är aldrig fel :-)

Truth comes out of error more readily than out of confusion.
- Francis Bacon

To live a creative life, we must lose our fear of being wrong.
- Joseph Chilton Pearce (via min väninna Annette, även hon bloggare).

Planeten

Titta på Planeten! Ett fantastiskt program om människans miljöpåverkan och vart jorden är på väg, sensationellt nog inte av BBC utan av vår egen SVT. Fyra avsnitt med början förra veckan visas varje torsdag kl 21, men gamla avsnitt kan också ses på svt.se. Där kan man också titta på korta intervjusnuttar med de olika forskarna, t ex Will Steffen, som även i denna grupp av välartikulerade människor står ut. Då slipper man också domedagsmusiken som ibland stör i programmet ;-)

Socker och information

Var på Galleri Rostrum igår där jag såg en oroande målning med, på ena halvan, en mängd små gestalter på en strand, samlade kring en stor blodpöl - och så på den andra halvan en enorm människa, bekvämt tillbakalutad i en fåtölj, som betraktar det hela. Vilket fick mig att fundera på varför vi har ett sådant sug efter så mycket information hela tiden. Varför så många av oss tittar på allsköns nyheter på TV varje dag, läser vitt och brett på internet, bläddrar igenom hela tidningen och fördjupar oss i mängder av artiklar utan någon som helst relevans för våra liv, osv. Och då fick jag tanken att det är som socker. Vi älskar socker för socker betyder energi och vi utvecklades i en miljö där det var väldigt ont om energi. Och vi älskar "information" - hur meningslös den än är, egentligen - för att vi tills nyligen alltid levt i sammanhang där information varit liktydigt med lokal och relevant information och haft ett stort överlevnadsvärde.

Beväpnad med denna analogi kan man då fråga sig om det ger en metod att minska på informationssuget? Tja, kanske. På samma sätt som man kan lära sig tycka att i alla fall översötade produkter är äckliga genom att helt enkelt inte konsumera dem under en period, kan man ju ändra sitt konsumtionsmönster av information. Fast problemet är väl i mångt och mycket att förpackningen, informationens yttre gestalt, sällan skvallrar tydligt om innehållet. Man måste ofta äta hela kakan innan man vet om den var god eller äcklig. Det är lätt att strunta i skvallerpressen, men svårare att sålla bland tidningens alla artiklar. Och plötsligt sitter man där och har ägnat en timme åt något som inte gav en nånting - och känner sockret krasa mellan tänderna...

Har jag skjutit min egen blogg i sank nu? ;-) Kommentera gärna!

Kartor och utbildning

Igår tog jag en lång promenad genom Malmö, från Ribban och ner på Limhamn, vilket ledde till lite funderingar kring mentala kartor. Som många gånger förut reflekterade jag över att man inte egentligen fattat var en plats ligger förrän man kan ta sig till den på minst två helt olika sätt. Blev t ex paff över att hitta Geijersgatan - där jag tillbringat mycket tid - på ett ställe som jag inte alls hade tänkt.

Och då slog det mig att är det inte detta som är så mycket av modern utbildnings problem? Man lär ungarna - eller för den delen universitetsstudenterna - att ta sig fram till ett visst byggblock i kunskapsmassan från ett håll, men bara ett. Och sen är det ingen som förstått någonting, för sammanhangen mellan kunskapsblocken förblir höljda i dunkel. På pappret en lysande metod - det går snabbt att beta av allt i läroplanen - men i praktiken en katastrof. Både för att förståelsen blir så begränsad från första början, och för att minnet blir så skört - tappa en länk och du har tappat det hela.

Inaktivitet och sjukdom

Slog mig att det är just det fenomen som jag skrev om igår som är orsaken till att - t ex - så många författare genom tiderna varit sängliggande i långa perioder under barn- eller ungdomen, eller bara varit allmänt utanför så att de hållt sig hemma med sina böcker. Det finns ingenting som stimulerar tankeverksamheten så som påtvingad vila då det inte finns så mycket annat att göra. Något att ta till sig även under perioder då man inte måste vara sysslolös. Samtidigt som jag också kan konstatera att det är på gott och på ont - då och då leder det till att man fastnar i idiotiska tankespår också :-(

Dominoproblem

Mina inflammerade armar har gett upphov till en del funderingar. Märker att det går hyggligt att anpassa sig till att inte kunna gripa saker; bil och cykel kan försakas till förmån för apostlahästarna och buss, jag kan handla med föräldrarna som bär maten, jag kan vänja mig vid att här blir enormt skitigt och då och då kan vänner göra nerslag och städa. Men. Problemet dyker upp i ny gestalt i nästa steg. Som en effekt av allt jag inte kan göra blir jag närmast helt hänvisad till läsning och till min egen tankevärld. Och då blir min impuls att skriva. Skriva, skriva och skriva. Och nu måste jag hålla skrivandet på en mycket låg nivå, papper är bättre än dator, men inte bra. Och den diskrepansen är otroligt jobbig. Stundtals känns det nästan outhärdligt att inte kunna skriva när jag tänker så mycket - och då gör jag det i alla fall. Och får betala för det :-(

Är inte livet ofta så här? Vi kan skjuta problem framför oss, eller putta dem åt sidan, men de försvinner inte utan dyker upp i alla fall, på annan plats. Detta är något jag tidigare reflekterat över inom mer abstrakta domäner. Att skjuta runt på problemen har ingen som helst effekt där - det är bara tröttande. Enda sättet att få sådana problem att förlora sin makt är att acceptera dem. Men nu får jag alltså uppleva detta fenomen i ett konkret, fysiskt, fall. Här står ingen acceptanslösning att finna, kedjan kan inte brytas, men kedja blir det likafullt.

Överlastat med features - bokstavligen

Tänkte citera ett stycke till ur Thackaras bok In the Bubble (se "Var och en sin egen pryl?" från 10 oktober), denna gång om utvecklingen vad gäller mängden tryckt material under nittonhundratalet (säkert aningen tillspetsat, men ändå):

The mobility of high-tech navy ships was compromised by this documentation proliferation: By the 1980s, they were carrying forty tons of paper, most of it kept above deck for ready reference; this raised the ship's center of gravity so much that its speed, maneuverability, and fuel economy were adversely affected. [...] Top-heavy warships, and warplanes that could not take off while carrying their own manual, were among the main drivers of the digitization of technical documentation. But this dematerialization of technical data has accelerated its growth. [etc etc]

Blev så full i skratt av denna bild av fartyg så överlastade med manualer att deras sjövärdighet blir äventyrad :-D Samtidigt blir det en lite skrämmande bild av hur komplexiteten bara ökar och ökar, hur allt ska kunna göra allt, hur utvecklingen springer ifrån oss. Och, för all del, att användbarheten släpar efter - men det är knappast huvudproblemet.

Oanade möjligheter

... med gåmaskinerna på gymmet finner du här. Om du nu vill komplettera efter purjolökssången ;-)

Apropå vad man kan finna på nätet...

En hel sajt för stämsång med purjolök. Måste dock utfärda en "öronmask"-varning (eller "hörselhicka"? - ett förslag från Håkan Kjellerstrand som jag hittade på nätet) - det finns stor risk att du inte kommer att få låten ur skallen på ett tag.

Skulle du försättas i ett lagom absurt humör - liksom jag - kan du komplettera med en gammal favorit, vinnaren av Not My Job Award 2000 :-D

Spiralmani

För alla som inte kan få nog av spiraler har internet numera begåvats med ett spiralgalleri :-)

Nyttigt?

Äntligen! En livsmedelskedja i New England har infört ett märkningssystem som tar ett helhetsgrepp på nyttigheten hos mat. Varje vara märks i butiken med 0-3 stjärnor utifrån en helhetsbedömning av produkten - att ställa mot producenternas ensidiga utrop på förpackningarna, typ "inget tillsatt socker" (men fullt av aspartam och fritt från näringsämnen) eller "fiberrikt" (men i övrigt mest socker och fett). New York Times rapporterar:

Hannaford formed a seven-member advisory panel of nutritionists and a physician to develop a formula for evaluating the healthiness of food. [...] A product receives credit for vitamins, minerals, dietary fiber and whole grains, but is docked points for trans fat, saturated fat, cholesterol, added salt and added sugar.
[...]
Nutritionists and food industry analysts said that Hannaford’s findings highlight some unpleasant truths about Americans and their eating patterns. People want to be healthier but do not want to change their behavior, and so marketers have stepped in with products that improve on the originals but still leave something to be desired.

Föga förvånande blev det stora flertalet varor utan stjärnor och enligt tidningen bryr de flesta kunder sig inte mycket om den nya märkningen, men det är alltid en början. Och glädjande att producenternas glada utrop inte längre får stå oemotsagda.

Hela artikeln här.

Hallon i november :-)

Adoptera en mikrob, någon?

Bara måste sälla mig till hyllningskören för Emma Luries blog om patogena bakterier Adopt A Microbe. Inspirerande! Nu väntar jag bara på en utökning med några mer sympatiska kompisar. Eller, för att fortsätta med otäckingarna, på protister, virus, prioner och annat smått och gott :-)

Babel

Såg en fantastiskt bra film ikväll, Iñàrritus Babel. Babels torn har rasat och människorna kan inte nå varandra. Bitvis nästan outhärdlig när karaktärerna - som i en grekisk tragedi - skapar sin egen olycka i en obönhörlig logik. Ju mer de sprattlar desto hårdare fastnar de. Så kanske inte en film att se ensam en deppig dag, men den mest helgjutna film jag sett på länge. Rekommenderas!