Vilse i bakelsen

Igår såg jag Marie Antoinette, Sofia Coppolas senaste film. Inte lätt att bli klok på. Hela filmen känns som en rekursiv bakelse. En fluffigt bakverk fyllt med substanslösa kvinnor i fluffiga klänningar som oavbrutet mumsar på fluffiga bakelser. Även kameran kommer utifrån, ett distanserat liv skildrat med fullständig distans. Modern musik dånar i högtalarna, moderna accessoarer skymtar här och där, talet är bräkande amerikanskt. Man kommer inte nära någon.

Med ledning av Coppolas tidigare filmer, Virgin Suicides och Lost in Translation, är jag nog böjd att hålla med Daniel Sandström i Sydsvenskan (18/11) när han menar att Coppola vill att vi ska se oss själva i Marie A, se hur vi gått vilse i konsumtionssamhället. Men frågan är om det inte blir för mycket kristyr i denna film, åskådaren går vilse bland bakelserna och ser inte sig själv i spegeln.