Mann och Rist

Var på två utställningar i Stockholm som man inte bör missa, båda håller på till framåt sommaren.

Först amerikanska fotografen Sally Mann - tack Patrik för tipset! - som har en stor retrospektiv utställning på Kulturhuset i Stockholm. Bilder på barnen när de var små - som skapade skandal hos de pryda amerikanerna - enorma porträttbilder av dem som vuxna, och, sist men inte minst, fantastiska landskapsbilder från amerikanska Södern. Känns väldigt otidsenliga men slår an en djup ton hos mig, desto mera som jag förälskade mig i landskapet under förra sommarens resa till Louisiana.



I detta digitala tidevarv har hon också behållit en otidsenlig inställning till tekniken:

"I certainly could go out and buy a good, tack-sharp lens that would take the perfect picture that's in focus from end to end. But instead, I spend an awful lot of time at that antique mall looking around for these lenses with just the right amount of decrepitude. The glue has to be peeling off of the lens elements, it’s great if its mildewed and out of whack..."

Genom den kroppsliga närgångenheten i en del av sena bilderna knyter Manns utställning också an till schweiziska Pipilotti Rist som hade vernissage på Stockholms Konsthall Magasin 3 i lördags. Rist betraktas tydligen som en av vår tids största videokonstnärer, och väl på utställningen insåg jag att det är hon som skapat Sip My Ocean - konstverket som gav namn åt samlingsutställningen med videokonst på Louisiana för något år sedan. Det är med på utställningen, liksom en mängd andra filmer (många med fokus på kroppslighet), men själv blev jag mest förtjust i Gravity Be My Friend, som hon skapat direkt för utställningen:



Fotot är lite märkligt, men man ligger alltså på matthögar på golvet och betraktar film i taket, fallande löv och annat. Mycket speciell stämning. Olika filmer från de två högarna.

Ofta visas filmerna på oväntade ställen, mest utpräglat i Selbstlos im Lavabad, som de flesta besökare tycktes missa helt - mitt i trappan har en flisa huggits ut och genom den ser man en kvinna som sträcker armarna mot en och ropar på hjälp på en mängd språk.

Blev också förtjust i Apple Tree Innocent On Diamond Hill, genom att behänga ett träd (som absolut inte ser ut som ett äppleträd) med transparenta plastförpackningar och annat skräp och sedan projicera en film över det hela får hon till en helt underbar effekt. Fantastiskt vackert! Varje besökare som passerar in på utställningen skapar en skugga i projektionen och blir därmed en del av verket. Åk och titta!