Dominoproblem

Mina inflammerade armar har gett upphov till en del funderingar. Märker att det går hyggligt att anpassa sig till att inte kunna gripa saker; bil och cykel kan försakas till förmån för apostlahästarna och buss, jag kan handla med föräldrarna som bär maten, jag kan vänja mig vid att här blir enormt skitigt och då och då kan vänner göra nerslag och städa. Men. Problemet dyker upp i ny gestalt i nästa steg. Som en effekt av allt jag inte kan göra blir jag närmast helt hänvisad till läsning och till min egen tankevärld. Och då blir min impuls att skriva. Skriva, skriva och skriva. Och nu måste jag hålla skrivandet på en mycket låg nivå, papper är bättre än dator, men inte bra. Och den diskrepansen är otroligt jobbig. Stundtals känns det nästan outhärdligt att inte kunna skriva när jag tänker så mycket - och då gör jag det i alla fall. Och får betala för det :-(

Är inte livet ofta så här? Vi kan skjuta problem framför oss, eller putta dem åt sidan, men de försvinner inte utan dyker upp i alla fall, på annan plats. Detta är något jag tidigare reflekterat över inom mer abstrakta domäner. Att skjuta runt på problemen har ingen som helst effekt där - det är bara tröttande. Enda sättet att få sådana problem att förlora sin makt är att acceptera dem. Men nu får jag alltså uppleva detta fenomen i ett konkret, fysiskt, fall. Här står ingen acceptanslösning att finna, kedjan kan inte brytas, men kedja blir det likafullt.