Hästmannen

För några år sedan såg jag Peter Gerdehags "Bondens tid på jorden" och blev mycket tagen av den. En mycket tänkvärd, tillika vacker, film om en småländsk bonde, Styrbjörn Ejneby, och hans syn på jorden och hur vi bör bruka den. En film som drabbade så just genom att Styrbjörn var en reflekterande människa, djupt kunnig, med ett engagemang som gick långt utanför hans egen livssituation.

Nu har Gerdehag följt upp denna film med "Hästmannen", som jag såg i torsdags. När han var i Lund häromåret för en utställning på Kulturen med bilder från "Bondens tid" talade han länge med mig om denna film som han då höll på med, som om den vore en film till i samma anda. Men det är den inte alls, såsom jag ser det. Visst, den utspelar sig i samma vackra landskap, och handlar också om en egensinnig bonde. Men Stig-Anders, "hästmannen", är något helt annat - eller framställs i alla fall som något helt annat. Som ett original, totalt oförmögen att passa in i samhället. Hans livsstil framställs inte som sprunget ur ett djupt personligt ställningstagande, utan som resultatet av att han inte kunnat välja annat - han är helt enkelt alldeles för egen. Vilket reducerar den nya filmen till en plädering för alla människors rätt att vara udda, att välja sin helt egna väg på trots mot alla andra. Lovvärt i och för sig, men inte intressant på samma sätt som att lyssna på Styrbjörns noggranna överväganden. Söker man inspiration till att aktivt välja sin egen väg här i livet finns inte mycket att hämta i Hästmannen.