Himlen är blå, blåare, blåast

Var finns den blåaste himlen? Och finns den blåaste himlen alls? Åt detta fantastiska projekt i skärningspunkten mellan poesi och vetenskap har Lise Autogena - en dansk konstnärinna verksam i Storbritannien som jag upptäckte på Eurogel i Köpenhamn i september - ägnat många år. Projektet, kallat 'Most Blue Skies',

"aims to predict the exact location and colour of the ’most blue sky’ in the world. It processes live atmospheric data, to calculate the passage of light through particulate matter in the atmosphere, and calculates the exact colour of the sky for millions of places on earth. But as poetic and imaginative as the project might be, it is simultaneously aimed at questioning the notion of ’The Most Blue Sky’ both scientifically, sociologically and aesthetically." (källa)

Lise Autogena säger : "The ‘Most Blue Skies’ project has already brought together specialist bodies of knowledge in radical new ways, and produced unexpected perspectives and insights, unavailable to those whose own work is usually centred in particular disciplines and specific methodologies."

Just nu ställs 'Most blue sky' ut i Sydkorea, på Busanbiennalen, där färgen på den för ögonblicket allra blåaste himlen beräknas och projiceras på en duk:



Projektet har pågått sen 2002 och finansieras nu under en treårsperiod av NESTA, National Endowment for Science, Technology and the Arts, vars uttalade syfte är att göra Storbritannien världsledande inom "tillämpningen av kunskap, företagsamhet och kreativitet" genom att utveckla strategier som främjar innovation. Ingalunda ett arbetsstipendium för världsfrånvända konstnärer, med andra ord.

Är det inte fantastiskt? Ännu ett projekt att bli lycklig av :-) På tal om att finna sitt slott...

Mer här om Lise Autogenas andra projekt.

Thierfelder igen

Fick igår reda på att Magnus Thierfelders underbara Explorer i Västra hamnen (se inlägg från 1 oktober) fortfarande är kvar där - så åk och titta ni som är i närheten! In i en gränd nära småbåtshamnen. Och ger det mersmak finns mängder mer att titta på på kontnärens egen sajt. Njut!

Namn för association eller tradition?

Genom en god vän som arbetar för Artdatabanken fick jag häromdagen inblick i en för mig ny aspekt av framtagningen av Nationalnyckeln, nämligen nomenklaturarbetet. Varje art ska få ett svenskt namn, nu ska man nå allmänheten och då duger inte längre latin, menar man. Och det finns ofantligt många arter som aldrig haft något namn på svenska. Men man nöjer sig inte med det - i folkbildningens namn vill man också byta ut alla missvisande svenska namn - latinet kan man inte göra något åt och det är det väl inte så många som förstår heller. En fjäril ska t ex inte heta boknätfjäril om den inte lever på bok. Inte heller får älggräsfjärilen behålla sitt namn, trots att dess larver lever på älggräs, eftersom folk då skulle kunna tro att den är tillhör gräsfjärilarna. Man ändrar också på alla namn som innehåller ord som "allmän", "stor", eller "liten", som är långa och otympliga etc etc (fler exempel här). Och det är där problemen börjar - för det tar förstås hus i helsike hos många som kan de gamla namnen. Ett "getingbo" för att citera min vän.

Vad är ett namn? Och vad bör det vara? En genom århundradena oföränderlig etikett som tjänar sitt syfte genom att just alltid vara likadan? Eller en beskrivning som upplyser och utbildar? Som leder till en fördjupad förståelse för det som det refererar till? Bör man rent ut av gå så långt att man rensar bort inte bara de vilseledande utan även de ur folkbildningsperspektiv intetsägande namnen? Det finns tydligen krafter som argumenterat för att ta bort även namn som apollofjäril för att "de säger ju ingenting". Men det är ju vackert! Det är poesi! Samtidigt som man får säga att en del av ändringarna just åstadkommit mer poesi, gråkantad pärlemorfjäril har t ex ändrats till bäckpärlemorfjäril, nordisk gulfläckig pärlemorfjäril till fjällpärlemorfjäril och allmän gulfläckig pärlemorfjäril till myrpärlemorfjäril.

Många frågor och inga svar. Men en lingvistiskt intressant aspekt av vad jag trodde var ett rent naturvetenskapligt kartläggningsarbete.

PS. Älggräsfjärilen heter numera älggräspärlemorfjäril så att vi alla ska kunna sova lugnt i förvissningen att ingen längre kommer att tro att den är en gräsfjäril med förkärlek för älgar ;-)

Tillökning

Idag åkte vi till Tropikmässan i Malmö och köpte tre vandrande löv från Australien, en fullvuxen och två småttingar. Till min stora förvåning tycker jag att det är jätteroligt! Springer och tittar på dem lite då och då för att se hur de mår och om de svajar - det gör de gärna för att likna löv som vajar för vinden. De stod alldeles stilla i flera timmar, men sen sprejade jag dem med vatten och då blev de glada och började svaja igen :-)

Undrar vad det är som gör detta så roligt? Det spännande i att lära känna ett helt främmande djur? Att det är annorlunda? (fast på mässan kände jag mig väldigt normal bland alla ormar, paddor, spindlar och kackerlackor ;-) ) Att vi har någon att ta hand om? Bara nyhetens behag? Eller deras tjusiga bostad - det är så vackert med ett upplyst terrarium med barkbitar, kottar, en ormhasselgren, och så många taggiga björnbärsgrenar - det är det de äter.

Funderade förresten på om de tycker att björnbären är taggiga eller om skalan är fel? Och kan det stämma att kamouflaget blir bättre om de svajar??

På Elisabeth Moritz' vernissage

på Galleri Ur med Belleville-gruppen :-)

Med klorofyll i stället för silver

Upptäckte idag Binh Danh (tack Simon!), en ung konstnär, född 1977 i Vietnam men uppväxt i USA och utbildad vid Stanford.

Levande blad, ibland hela, ibland lite skadade, insektsgnagda, får ligga i några veckor i press under ett negativ i solen. Blir fantastiska bilder! Och bara känslan att bilderna är tecknade av bladet självt som svar på solens strålar gör mig alldeles varm inuti :-)

Mer bilder och info om konstnären på Haines Gallery. På Boing Boing finns ytterligare länkar, också för gör-det-självaren.

Om att vara tillhörig

Idag gjorde Ebba Witt-Brattström i Sydsvenskans Sirenen ett intressant inlägg i integrationsdebatten - hur en gemensam folkbildning kan ge oss möjlighet att skapa ett samhälle där alla är tillhöriga, nyanlända invandrare som "gamla" svenskar, unga som gamla, fattiga som rika.

Några klipp från artikeln av Ebba W-B, själv andra generationens invandrare:

"Om någon välment bibliotekarie hade lotsat mig till hemspråkshyllan för estnisk eller tysk litteratur hade jag blivit kränkt. Lika kränkt som alla nya svenskar som hörde av sig till mig under debatten om "blattesvenskan" för att berätta om den uppfinningsrikedom de tvingas uppbåda för att mot alla odds kunna ge sina barn en svenskspråkig start. De liksom jag upplever den svenska inställningen att alla med invandrarbakgrund per definition är egenkulturkramare som förmyndaraktig, direkt exkluderande. En svensk är en svensk är en svensk och andra göre sig icke besvär.

"[...] minoritetskulturella koncept från Gringo till Queer konstrueras utifrån föreställningen om att det går att koppla upp sig på valfri identitet utan att passera stationen "svensk".

"Kultur är det kitt som håller ett samhälle samman, en minsta gemensam nämnare: ett hum om vad som konstituerar ett lands historiska självförståelse - att diskutera och omvärdera, självklart, men aldrig avfärda som nostalgisk skåpmat. Demokratins grundval är idén om medborgerlig bildning, det vill säga en viss delaktighet i majoritetskulturen - vilket inte hindrar utan snarare uppmuntrar individen att samtidigt vårda sin ursprungskultur som skåning, kurd, norrlänning eller finne."

Tänker på mina erfarenheter från att bo i USA, där människorna man möter så självklart är både-och, både tvättäkta amerikaner och japaner/tyskar/iranier eller vad de nu är. Det finns en självklar stolthet och glädje i att vara amerikan, lika mycket som i att vårda sin egen speciella kultur. Som svarar mot en öppenhet i samhället att välkomna de nya, en öppenhet som helt saknas här. Där det i stället är rädslan som dominerar. En rädsla som föder det utanförskap som sedan föder mera rädsla.

På vandring vid Sandhammaren

De uddas revansch

Internet håller på att förändra förutsättningarna på marknaden till förmån för det smala och udda, medan trycket på konsumenterna att ansluta sig till den breda massan kommer att minska allt mer. Det hävdar i alla fall Chris Anderson, chefredaktör för Wired, i en artikel som blivit en bok, "The Long Tail: Why the Future of Business is Selling Less of More".



Titeln syftar på ett gemensamt mönster för den statistiska fördelningen av allt från musikalbum till jordbävningar : ett fåtal är mycket frekvent förekommande / högt på Richterskalan medan det stora flertalet - svansen - säljer uselt eller knappt får marken att skaka till (tänk dig antalet på x-axeln och intensiteten/försäljningssiffrorna på y-axeln). T ex blir ett fåtal böcker bästsäljare, ett fåtal vetenskapliga publikationer blir intensivt citerade, ett fåtal bloggar blir lästa av den stora massan, osv osv. Samtidigt som det totala antalet läsare av alla de "bortglömda" är större än de som läser bästsäljarna.

Den klassiska marknadsekonomin innebar att all kraft lades på de högfrekventa, eftersom det var där de stora pengarna fanns, givet tillgängliga distributionskanaler och önskan att minimera lagerhållningskostnaderna. Men tack vare internet börjar detta ändra sig. Den genomsnittliga Barnes & Noble bokhandeln - enligt svenska mått mätt en gigantisk bokhandel - för 130 000 titlar. Men bortåt hälften av Amazons totala försäljning kommer från titlar som säljer sämre än deras 130 000 mest sålda! För att citera Anderson (min kursivering):

This is not just a virtue of online booksellers; it is an example of an entirely new economic model for the media and entertainment industries, one that is just beginning to show its power. Unlimited selection is revealing truths about what consumers want and how they want to get it in service after service, from DVDs at Netflix to music videos on Yahoo! Launch to songs in the iTunes Music Store and Rhapsody. People are going deep into the catalog, down the long, long list of available titles, far past what's available at Blockbuster Video, Tower Records, and Barnes & Noble. And the more they find, the more they like. As they wander further from the beaten path, they discover their taste is not as mainstream as they thought (or as they had been led to believe by marketing, a lack of alternatives, and a hit-driven culture).

For too long we've been suffering the tyranny of lowest-common-denominator fare, subjected to brain-dead summer blockbusters and manufactured pop. Why? Economics. Many of our assumptions about popular taste are actually artifacts of poor supply-and-demand matching - a market response to inefficient distribution.

Jag gör mig inte normalt känd för att prisa ny teknik ;-), men just internet... En chans för alla udda att komma i kontakt med de där andra udda som faktiskt svänger på samma våglängd, att hitta de där udda varorna som annars inte kunnat säljas eller ens produceras, att hitta en marknad för sina egna udda alster - som de därmed får möjligheten att ägna sig åt. Så räkna inte ut oss än. Vi är en lång svans, och vi växer...

Någon som funnit sitt slott

På Fotosidan skriver Göran Segeholm om fotografen Micke Berg:

Om man ska begripa sig på Micke Berg är det bra att känna till att han ser ungefär likadant på berömmelse som på pengar det är ett plus om andra gillar hans bilder – ”en viss lycka sprider sig i mig” – men det är inte det som är grejen.

Nej, i grund och botten fotograferar Micke Berg för Micke Berg. Om ett ämne inte berör honom personligen vill han inte berätta om det, kan inte berätta. Men å andra sidan, när ett ämne griper tag i honom kan han få en våldsam lust att göra något av det både i bild och text. Och det är nog så man ska se hans fotografi, som en obetvinglig berättarlust.

[...]

Det största hotet mot den obundna fotografin är att det blivit så dyrt att leva, menar Micke.

– Det var på något sätt lättare att hanka sig fram förr. I dag är det mycket svårare att hitta billiga lägenheter, och vi förväntas på något sätt att vara duktigare konsumenter. Ibland får jag känslan av att vi ser ökad konsumtion som svaret på alla svåra livsfrågor. Och i det klimatet är det ännu svårare för unga människor att leva på det sparsamma sätt som krävs om man vill göra sin egen grej och inte vara så beroende.

Klokt om rädsla

Att våga är att förlora fotfästet en stund,
Att inte våga är att förlora sig själv.
(Søren Kierkegaard)

If you don't scare yourself from time to time, you're not living to your full potential.
(okänt ursprung, min vän McCartneys handledares favoritcitat)

Asking questions is embarrassing for a moment, but not asking is embarrassing for a lifetime.
(Haruki Murakami, i Kafka on the Shore)

Att finna sitt slott

Sagt av Ivan Klìma i Mina gyllene yrken:

"Var och en har vi vårt slott vars port vi längtar efter att gå in genom. När vi finner den stängd vänder de flesta av oss åt annat håll, vi stiger in genom dörrar som någon har öppnat åt oss och som vi egentligen inte alls behöver stiga in genom."

Vad människan kan få vill hon ha

Jag har gått och skadat mig i högerarmen vilket har fått mig att börja skriva brev på papper. Inte så vanligt nuförtiden. Utan att fundera närmare på saken tänkte jag att det skulle vara frustrerande att inte kunna redigera - när jag skriver e-brev brukar jag läsa igenom vad jag skrivit många gånger, ta bort, lägga till, ändra. Men upptäckte att det blev precis tvärtom. Texten flödar ur bläckpennan och det är bra så. Har inget behov av att ta bort eller skriva om. Och märker dessutom att jag funderar mycket mindre innan jag skriver också, flytet blir bättre.

Ännu en påminnelse om hur människan blir beroende av allt nytt, hur hon lurar sig själv att tro att det är framsteg, att det ger henne något hon behövt ha men inte kunnat få innan. När det egentligen är så att behovet inte uppstod förrän det kunde fyllas. Eller kanske snarare att behovet kunde finnas, svagt, ibland, men när möjligheten gavs att uppfylla det växte det sig stort och tog över. Och människan glömde hur hon någonsin kunde klara sig utan det nya. Är det inte så med väldigt mycket nuförtiden? Vi begraver oss i alla nya saker som fyller alla de behov vi inte visste att vi hade, och aldrig plågades av att de gick ouppfyllda - förrän tillfälle gavs att ändra på saken.

Förarintyg!

Så då har man papper på att man kan navigera också :-)

Kastanjer, kastanjer, kastanjer

Vilken rekordskörd! 178 stycken från bara två träd - mot sju från samma två för tre dagar sen. Ikväll blir det fest:-)

Med rutschkana på Tate Modern

Hur ska jag kunna låta bli att resa till London i vår igen? Nu är det Carsten Höllers tur att göra ännu en oemotståndlig installation i den enorma turbinhallen, en del av den sk Unilever series som pågått i många år med en ny konstnär vart år.

"Artist Carsten Holler said his work, Test Site, was a "playground for the body and the brain" He says slides can help combat mental health problems. [...] studies back up his belief that slides can help combat stress and depression." (Källa BBC News - där kan man också se en film)

Fler bilder; besöksinfo.

Tidigare års höjdpunkt har för mig varit Anish Kapoors Marsyas. Bilder ur alla vinklar hittar du här.

Var och en sin egen pryl?

Läser just nu designern John Thackaras bok "In the Bubble. Designing in a Complex World" som handlar om hur vi kan designa om vår omvärld så att den fungerar bättre för oss människor som ska leva i den, inte minst på lång sikt. Hur få till ett samhälle som är uthålligt och inte förbrukar jordens resurser? Där finns mycket tänkvärt (och mycket rätt tråkigt också), här kommer ett stycke:

"Flemming Hedén, a researcher with Telia [...], has compared the impact of owning [stand-alone telphone answering] machines - that is, the effects produced by their manufacture, distribution, ownership, power consumption, maintenance, and disposal - to that of using an online answering service. Examining such factors as power consumption and contribution to the greenhouse effect, Hedén calculated that using the online service has between one hundred and eight hundred times less impact on the environment than employing an answering machine for the same purpose. The savings in power consumption alone achieved annually by the seven hundred thousand or so customers in Sweden who suscribe to just one such service are equivalent to that required to heat two thousand houses with electricity for a year. If the five hundred thousand remaining Swedes who still have an old-style answering machine were to suscribe to an online service, it would reduce carbon dioxide emissions by ten thousand tonnes a year."

Något att fundera på (även om Hedén förstås är part i målet). I sådana situationer behöver ju människorna inte ens bli rädda för att mista något av sin handlingsfrihet, eller för att behöva interagera och komma överens med andra människor - något som tycks hålla de flesta borta från gemensamt ägande i form av bil- eller verktygspooler, för att inte tala om kollektivboende :-(

Och vid Höje å

ett gammalt träd som fått ligga kvar som tillhåll för hotade arter:-)

På promenad i Eket

hittade jag denna underbara stolpe!

Verkligheten blir modell

i Michael Johanssons verk i Västra hamnen. En äkta jolle, med äkta åror, årklykor, bensintank, motor, propeller, öskar, rubbet - har gjorts om till en grå modellsats i ett stycke, en sån som man hittar i Kinderegg eller Kelloggspaket, fast i jätteformat. Läcker!!

En besökare i Västra hamnen

Blev en Magnus Thierfelder-fan idag :-) Älskar sån här konst, smyger sig in i vardagen och märks nästan inte, men så är den där och är rolig, oväntad, tankeväckande. En del av det normala - men ändå inte. Här i form av en stupränna som svalt något stort - eller en inkräktare, en oinbjuden besökare, på väg in.