Vad människan kan få vill hon ha

Jag har gått och skadat mig i högerarmen vilket har fått mig att börja skriva brev på papper. Inte så vanligt nuförtiden. Utan att fundera närmare på saken tänkte jag att det skulle vara frustrerande att inte kunna redigera - när jag skriver e-brev brukar jag läsa igenom vad jag skrivit många gånger, ta bort, lägga till, ändra. Men upptäckte att det blev precis tvärtom. Texten flödar ur bläckpennan och det är bra så. Har inget behov av att ta bort eller skriva om. Och märker dessutom att jag funderar mycket mindre innan jag skriver också, flytet blir bättre.

Ännu en påminnelse om hur människan blir beroende av allt nytt, hur hon lurar sig själv att tro att det är framsteg, att det ger henne något hon behövt ha men inte kunnat få innan. När det egentligen är så att behovet inte uppstod förrän det kunde fyllas. Eller kanske snarare att behovet kunde finnas, svagt, ibland, men när möjligheten gavs att uppfylla det växte det sig stort och tog över. Och människan glömde hur hon någonsin kunde klara sig utan det nya. Är det inte så med väldigt mycket nuförtiden? Vi begraver oss i alla nya saker som fyller alla de behov vi inte visste att vi hade, och aldrig plågades av att de gick ouppfyllda - förrän tillfälle gavs att ändra på saken.