Om att vara tillhörig

Idag gjorde Ebba Witt-Brattström i Sydsvenskans Sirenen ett intressant inlägg i integrationsdebatten - hur en gemensam folkbildning kan ge oss möjlighet att skapa ett samhälle där alla är tillhöriga, nyanlända invandrare som "gamla" svenskar, unga som gamla, fattiga som rika.

Några klipp från artikeln av Ebba W-B, själv andra generationens invandrare:

"Om någon välment bibliotekarie hade lotsat mig till hemspråkshyllan för estnisk eller tysk litteratur hade jag blivit kränkt. Lika kränkt som alla nya svenskar som hörde av sig till mig under debatten om "blattesvenskan" för att berätta om den uppfinningsrikedom de tvingas uppbåda för att mot alla odds kunna ge sina barn en svenskspråkig start. De liksom jag upplever den svenska inställningen att alla med invandrarbakgrund per definition är egenkulturkramare som förmyndaraktig, direkt exkluderande. En svensk är en svensk är en svensk och andra göre sig icke besvär.

"[...] minoritetskulturella koncept från Gringo till Queer konstrueras utifrån föreställningen om att det går att koppla upp sig på valfri identitet utan att passera stationen "svensk".

"Kultur är det kitt som håller ett samhälle samman, en minsta gemensam nämnare: ett hum om vad som konstituerar ett lands historiska självförståelse - att diskutera och omvärdera, självklart, men aldrig avfärda som nostalgisk skåpmat. Demokratins grundval är idén om medborgerlig bildning, det vill säga en viss delaktighet i majoritetskulturen - vilket inte hindrar utan snarare uppmuntrar individen att samtidigt vårda sin ursprungskultur som skåning, kurd, norrlänning eller finne."

Tänker på mina erfarenheter från att bo i USA, där människorna man möter så självklart är både-och, både tvättäkta amerikaner och japaner/tyskar/iranier eller vad de nu är. Det finns en självklar stolthet och glädje i att vara amerikan, lika mycket som i att vårda sin egen speciella kultur. Som svarar mot en öppenhet i samhället att välkomna de nya, en öppenhet som helt saknas här. Där det i stället är rädslan som dominerar. En rädsla som föder det utanförskap som sedan föder mera rädsla.