30.9.06
Stök och energi
I Sydsvenskan i torsdags fanns en intervju med Thorbjörn Laike, docent i miljöpsykologi vid LTH, som menar att stök hemma dränerar oss på energi genom att det kräver en riktad uppmärksamhet. Därmed är det annorlunda från en harmonisk omgivning, eller natur, som vi inte fokuserar på på samma vis.
För mig är detta ett nytt sätt att tänka på oordning. Jag har det oordnat hemma, fastän jag inte tycker om det, för att jag inbillar mig att jag därmed frigör tid och energi till viktigare ting, till saker som ger mig mer. Visserligen känner jag mig alltid trött när jag ser på eländet, men jag har tänkt att det beror på att jag känner att jag borde ta tag i det. Men tänk om det inte är så? Tänk om stöket kontinuerligt dränerar mig på energi helt oberoende av om jag bekymrar mig om det eller inte? Eller att det i alla fall gör det så länge som jag bryr mig tillräckligt mycket för att alls uppfatta det som "stök"? Tänk om den extra tid som skulle gå åt till att städa upp skulle uppvägas mer än väl av extra livskraft inför de saker som är roliga?
Ännu en påminnelse om att börja slänga en massa grejer - ju mindre man har, desto lättare att hålla fint...
För mig är detta ett nytt sätt att tänka på oordning. Jag har det oordnat hemma, fastän jag inte tycker om det, för att jag inbillar mig att jag därmed frigör tid och energi till viktigare ting, till saker som ger mig mer. Visserligen känner jag mig alltid trött när jag ser på eländet, men jag har tänkt att det beror på att jag känner att jag borde ta tag i det. Men tänk om det inte är så? Tänk om stöket kontinuerligt dränerar mig på energi helt oberoende av om jag bekymrar mig om det eller inte? Eller att det i alla fall gör det så länge som jag bryr mig tillräckligt mycket för att alls uppfatta det som "stök"? Tänk om den extra tid som skulle gå åt till att städa upp skulle uppvägas mer än väl av extra livskraft inför de saker som är roliga?
Ännu en påminnelse om att börja slänga en massa grejer - ju mindre man har, desto lättare att hålla fint...
29.9.06
Kunskapstörst
Imorgon ska jag börja en kurs i navigation, navigation till havs alltså. Det känns fantastiskt, jag älskar att närma mig ett nytt ämnesområde, att lära mig något nytt om något jag aldrig funderat på. Jag älskar rikedomen som finns i den resan. Känslan att världen erbjuder oändliga möjligheter att göra nya upptäckter. Var jag än börjar gräva blir jag alltid fascinerad över hur mycket som står att finna där.
Häromdagen berättade en vän för mig att han hade köpt en bok om hur man dömer i tävlingar i säckpipeblåsning. Det är just det jag talar om! Att upptäcka ett helt nytt kunskapsområde som man inte hade någon aning om att det ens existerade. Jag tillbringade mer än ett decennium vid universitetet, men jag tror att det häftigaste av allt var att lära mig om jord. Jord! Jord är något vi alla känner till, eller snarare, vi vet att den finns, men hur många av oss har någon aning om vad den faktiskt är? Vad den består av, hur den uppstått, hur den förändras över tiden, vad som avgör dess fysiska egenskaper - som förmåga att hålla vatten - eller dess kemiska sammansättning?
För mig är denna känsla, denna upptäckarglädje, en självklarhet, en del av mitt innersta väsen. När jag upptäcker ett nytt område, då blir jag som en kalv på grönbete. Men för många människor är det inte alls så. Hur kan man skapa denna känsla? Denna känsla av att allt är möjligt, av glädje, upptäckarlusta, utmaning i ordets bästa bemärkelse? Hur kan vi skapa en skola som får barnen som går där att känna så?
(Skrivet i augusti 2006)
Häromdagen berättade en vän för mig att han hade köpt en bok om hur man dömer i tävlingar i säckpipeblåsning. Det är just det jag talar om! Att upptäcka ett helt nytt kunskapsområde som man inte hade någon aning om att det ens existerade. Jag tillbringade mer än ett decennium vid universitetet, men jag tror att det häftigaste av allt var att lära mig om jord. Jord! Jord är något vi alla känner till, eller snarare, vi vet att den finns, men hur många av oss har någon aning om vad den faktiskt är? Vad den består av, hur den uppstått, hur den förändras över tiden, vad som avgör dess fysiska egenskaper - som förmåga att hålla vatten - eller dess kemiska sammansättning?
För mig är denna känsla, denna upptäckarglädje, en självklarhet, en del av mitt innersta väsen. När jag upptäcker ett nytt område, då blir jag som en kalv på grönbete. Men för många människor är det inte alls så. Hur kan man skapa denna känsla? Denna känsla av att allt är möjligt, av glädje, upptäckarlusta, utmaning i ordets bästa bemärkelse? Hur kan vi skapa en skola som får barnen som går där att känna så?
(Skrivet i augusti 2006)