Imorgon ska jag börja en kurs i navigation, navigation till havs alltså. Det känns fantastiskt, jag älskar att närma mig ett nytt ämnesområde, att lära mig något nytt om något jag aldrig funderat på. Jag älskar rikedomen som finns i den resan. Känslan att världen erbjuder oändliga möjligheter att göra nya upptäckter. Var jag än börjar gräva blir jag alltid fascinerad över hur mycket som står att finna där.
Häromdagen berättade en vän för mig att han hade köpt en bok om hur man dömer i tävlingar i säckpipeblåsning. Det är just det jag talar om! Att upptäcka ett helt nytt kunskapsområde som man inte hade någon aning om att det ens existerade. Jag tillbringade mer än ett decennium vid universitetet, men jag tror att det häftigaste av allt var att lära mig om jord. Jord! Jord är något vi alla känner till, eller snarare, vi vet att den finns, men hur många av oss har någon aning om vad den faktiskt är? Vad den består av, hur den uppstått, hur den förändras över tiden, vad som avgör dess fysiska egenskaper - som förmåga att hålla vatten - eller dess kemiska sammansättning?
För mig är denna känsla, denna upptäckarglädje, en självklarhet, en del av mitt innersta väsen. När jag upptäcker ett nytt område, då blir jag som en kalv på grönbete. Men för många människor är det inte alls så. Hur kan man skapa denna känsla? Denna känsla av att allt är möjligt, av glädje, upptäckarlusta, utmaning i ordets bästa bemärkelse? Hur kan vi skapa en skola som får barnen som går där att känna så?
(Skrivet i augusti 2006)
